Samhället är förövaren

Texten här nedan är hämtad från sidan ”Det goda samhället”

Folkhälsomyndigheten oroar sig över att ”allt fler barn och unga i Sverige rapporterar psykisk ohälsa” och har därför skrivit en rapporti ärendet. Med psykisk ohälsa menas att lida av psykosomatiska symtom. Det finns tydligen åtta stycken psykosomatiska symtom som beskrivs så här:

… dels fyra psykiska symtom: sömnsvårigheter, nedstämdhet, irritation och nervositet, dels fyra somatiska symtom: huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen och yrsel…

Om man haft ”minst två av dessa symtom, mer än en gång i veckan, under de senaste sex månaderna” så lider man av psykisk ohälsa.

Från 1986 till 2014 har andelen pojkar i yngre tonåren som är psykiskt sjuka i denna bemärkelse ökat från sådär 20 procent till kanske 22 procent. För flickor är motsvarande siffror ungefär 25 och 40.

Nu ställer sig Folkhälsomyndigheten frågan vad denna ökning kan bero på. Själv fylls jag av förundran. Hur ska ett barn ens kunna svara på frågan om det haft minst två av dessa symtom mer än en gång i veckan under det senaste halvåret? Jag klarar det inte. Ska det vara minst en gång i veckan varje vecka i sex månader eller räcker det med mer än en gång under en vecka? Vad betyder irritation? Jag kan bli misslynt flera gånger om dagen. Är jag då ett psykfall? Det är klart att man har motgångar. Man blir ledsen då och då. Det är en del av livet. Räknas det som nedstämdhet?

För mig framstår frågan inte som om den skulle mäta psykisk ohälsa utan i stället i vilken grad intervjupersonerna tycker synd om sig själva. Vårt samhälle, vår välfärdsstat, accepterar att låta sig styras av i vilken utsträckning barn i yngre tonåren väljer att tycka synd om sig själva.

Jag inser plötsligt att min tankegång för mig in på områden som är minerade med politiskt korrekta försåtminor. Som jag verkar tänka får man inte tänka. Man ska tycka synd om barnen om de tycker synd om sig själva. Barn har nämligen inget eget ansvar. Om de blir arga flera gånger om dagen och lider av sin ilska är det inte deras fel, utan samhällets, och det är samhällets skyldighet att hantera situationen. Barnen är offer och samhället är förövaren. Det är Folkhälsomyndighetens perspektiv.

Uppriktigt sagt, detta är ett perverst perspektiv. Det kan bara leda till två saker varav den ena är oavsiktlig och den andra är avsiktlig. Den första är att barnen aldrig får mogna och ta ansvar för sitt eget psykiska tillstånd. Ens tillkortakommanden och besvär är ju alltid någon annans fel. Den andra och avsedda effekten är att omhändertagandeapparaten, det välfärdsindustriella komplexet, får nya uppgifter.

När Folkhälsomyndigheten funderar över de skyldiga till en påstådd tilltagande psykiska ohälsa hos barn i yngre tonåren så identifierar den fyra misstänkta:

• faktorer inom familjen, 
• familjens socioekonomiska förutsättningar, 
• faktorer som rör skolan och lärande samt 
• mer övergripande faktorer i samhället.

Myndigheten kommer fram till att barnens försvagade psykiska hälsa beror på att barnen är offer för faktorer utanför deras kontroll. Den första skurken är skolan som inte förmått barnen att prestera bättre:

Låga skolprestationer tycks öka risken för psykosomatiska symtom bland unga, och skolprestationerna har försämrats under perioden 1995–2012. Skolstressen är dessutom utbredd bland eleverna.

Förstår du? Det är skolans fel att barnen inte inhämtar den kunskap som presenteras för dem. Kan det vara så att barnen blir psykfall för att skolan inte tvingar dem att läsa läxor?
Den andra skurken är förändringarna på arbetsmarknaden:

Förändringarna på arbetsmarknaden har inneburit allt högre krav på utbildning och kompetens för att få ett arbete. Det är troligt att även de yngre är medvetna om dessa förändringar och att det medfört en ökad press på dem att fullfölja gymnasiet med bra betyg för att kunna fortsätta på en eftergymnasial utbildning.

Förstår du bättre nu? Barnen utsätts för mer press att få bra betyg och denna press är outhärdlig med tanke på hur dåligt skolan sköter sig varför det är naturligt att barnen utvecklar psykisk ohälsa.

Vem som helst fattar i vilket härad problemens lösning ligger. Mer resurser till de pedagogiska institutionerna, såklart. Barnen mår sämre och därför måste Skolverket ha större anslag.

Av barnen och deras föräldrar förväntas inget alls när det gäller att förbereda barnen för framtiden, av välfärdssystemet allt. Det gillar välfärdssystemet.


Har du en åsikt om vad som sägs här ovan – Lämna din åsikt i kommentarsfältet här nedan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.