Kattastrof (strof om katter)

Det är skillnad på folk och folk. Speciellt är det skillnad mellan folk med katt och folk med barn. Om ni skulle vilja studera dessa skillnader kan jag föreslå er att åka tåg. På tåg kommer nämligen dessa två gruppers olika kynnen fram på ett helt osminkat sätt som lämpar sig väl för studier upp till en nivå som räcker som underlag för en diger doktorsavhandling. Men för att bespara er utlägget för en sådan studieresa, och för att ni inte skall behöva utsätta er för alla de umbäranden som alltid är förknippad med en dylik, skall jag här ge er de fakta ni behöver.;

Barn är något som människor drabbas av. Det ingår så att säga i det naturliga biologiska mönstret hos homo sapiens, och är inte något man skaffar sig för att lösa sin brist på ressällskap vid tågturer.

När det gäller människor med katt tycks det dock förhålla sig annorlunda. Katter skaffas i renodlat syfte att vara ett sällskap. Det är alltså en aktiv handling som kräver ett visst mått av moraliskt ansvar mot djuret ifråga. Då kattägaren, i 90% av fallen en kvinna, alltid släpar på dåligt samvete för att hon av rent egoistiska skäl oftast håller katten inlåst i en lägenhet, utom vid de tillfällen då hon tvingar med den på tågresor, ägnar hon all sin uppmärksamhet och omsorg mot det stackars djuret.

  • Katten får en egen platsbiljett.
  • Katten får en mjuk kudde att ligga på för att slippa ligga på det hårda plyschsätet.
  • Katten konverseras under hela resan högljutt av matten. (Om det nu heter matte när det gäller katter)
  • Kattens bur göms undan på hatthyllan. En bur behövs nämligen för att kunna förflytta katten mellan hemmet och tåget. Utan bur skulle annars katten snabbt slita sig och försvinna i frihet.

Naturligtvis känner matte också innerst inne ångest över detta hennes tvångsförfarande; det är därför buren göms undan på hatthyllan så att katten inte ska behöva se den, och kanske därigenom kan komma över den traumatiska färden till järnvägsstationen. (Naturligtvis upptar nu buren den plats på hyllan som rent logiskt borde vara platsen för ditt handbagage).

För att ge det misshandlade djuret lite plåster på sin kvarn, har matte ställt en skål med kattmat och en låda med kattsand i gången så att kisse har möjlighet att tillfredsställa åtminstone några av sin drifter. Att dessa attiraljer på golvet i gången, för övriga passagerare, är en fara för liv, lem och putsade skor faller aldrig matte in. Hon delar nämligen helt sin uppmärksamhet mellan katten och en annan dam med katt, sex platser längre bort i gången. Damerna utbyter, med den röstvolym som erfordras för ett sådant avstånd djupsinniga tankar över ämnet katt; namn, ras, ålder, matvanor, kisslådevanor, piller, resvanor, intelligens, speciella färdigheter (t ex kunna kissa i handfat), etc, etc.

Denna konversation förs med pipiga, jollrande röster med många inskjutna ”eller hur min lilla kissemiss”…..”ja, du är så fin så” och ”mammas lilla gullegull”. En mjuk samtalston full av kärlek. Men plötsligt förändras tonen som på en given signal hos bägge damerna. Verbala istappar hänger i luften, och minst lika verbala rakblad tycks fara som projektiler i vagnen.

Vad är det som skett?

Jo, du har unnat dig rätten att luta dig tillbaka och tända en cigarett som det plägas av passagerare med avlagd platsbiljettavgift i rökkupé. Detta tilltag, har, som tändhatten i en dynamitpatron, orsakat den explosion av indignation som forsar ur damerna. För att i någon mån komprimera damernas samtal lägger jag samtliga ord i endast en av damernas mun, som om hon förde en monolog, för det är ändå vad som hade skett om det funnits bara en dam med katt i kupén, även om det numera sker mera sällan; att de förekommer endast i enstaka exemplar menar jag.

”Ja men det här är förskräckligt….rena förföljelsen….att tvinga katter att sitta i rökkupé….stackars djur….snuskigt….ingen hänsyn….pälsen luktar i flera da’r…och jag själv som minsann aldrig….för kallt att vädra är det också….”

Det är tur att damer med katt inte använder svordomar, för de ord de i så fall skulle ha använt i ett sånt här läge skulle inte ha gått kunna återges i trycksvärta; svärtan skulle bränna hål på det här pappret. 

När damens litania pågått så här långt, har du redan för en bra stund sedan varit dold för yttervärlden. Du har desperat gömt dig bakom din medhavda dagstidning, och försöker smygröka bakom densamma. Du har nämligen en stark känsla av att du har rätten på din sida; du är rökare och det är inte katten. Dessutom är kupén en rökkupé och inte en kattkupé. Helt öppet vågar du dock inte demonstrera din rätt, för du är säker på att damernas blickar skulle visa sig vara dolkar som snabbt skulle få dig att ömkligt förblöda strax utan för Katrineholm.

Du känner dig som en liten pojke som fått bannor av din mor för att du talat om för en äldre medpassagerare på en buss att han har en förskräckligt stor och röd näsa. Du vet att det du sagt är sanningen och inget annat än sanningen, och ändå får du bannor.

I ett så spänt läge som du nu befinner dig i, klarar du naturligtvis inte av att dra djupa, njutningsfyllda bloss på din cigarett, utan snart knyter sig dina bronker och du drabbas av en hostattack som förvägrar dig all syretillförsel. Med uppbjudande av din sista livslåga, rusar du upp ur stolen, och förblindad av tårar stapplar du mot friheten.

När du så småningom fullständigt utmattad och nersjunken i en fåtölj, i en kupé för ickerökare, återfår synen kan du konstatera att du, i din flykt, tagit vägen genom såväl kattens mat som kisslåda, och att du för första gången i livet vet vad hat vill säga.

Ett beslut tar form i din hjärna. Så fort du stigit av i Flen kommer du att bege dig till närmaste postkontor för att betala in avgiften för ständigt medlemskap i kamporganisationen FMKFBRR (Front Mot Katter För Bevarande av Rökares Rättigheter). För naturligtvis måste det finnas en sådan organisation. Det är du övertygad om.

Nu har du fått ihop tillräckligt med fakta för att fylla halva den doktorsavhandling jag nämnde i början av dessa rader. Nu återstår endast beteendena hos tågresenärer med medhavda barn för att du skall kunna skriva en avhandling som med glans kommer att klara en disputation.

Dessa tågresenärers beteenden fordrar dock ett eget kapitel för att kunna behandlas på ett uttömmande sätt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.